Det började med att jag hade beställt hämtmat. Nu när iskakorna försvunnit från landsvägen var det givet att transportmedlet till matstället skulle bli en tvåhjuling. Upp till garaget för att välja moped. ”App, lapp, sa att du slapp…” Valet föll på min (snart) färdiga Crescent Topper. Hittills har den rullat drygt 6 mil utan krångel så den fick det bli.
Men efter en kilometer tvärstannade den. Typiskt – här har man mat som väntar… Efter några kickar hoppade motorn igång som om inget hade hänt och färden gick vidare – ett par hundra meter, sen tvärstannade motorn igen. Hm… Jag vill inte leda en moped flera kilometer och jag vill inte ha kall mat.
Ett par kickar senare small motorn återigen igång, men nu vändes framhjulet mot hemmet och hemfärden gick utan mankemang, endast ett kort stopp på ett par sekunder inträffade. Toppern rullades in och min trogna E-Type rullades ut och det bar iväg till matstället. En stund senare satt jag hemma och glufsade i mig maten och funderade på varför Toppern stannat så där tvärt och dessutom flera gånger.
Det bör inte vara tändspolen då motorn stannade redan efter en kilometer. Så fort värmer man inte upp en tändspole – särskilt inte när det bara är ett par plusgrader. Kondensatorn! Den måste det vara! Snabba förlopp som dessa är rätt typiskt för kondensatorer. Tändplattan lossades i ett huj och den nya (men anonyma) kondensatorn pressades ur.
Ny kondensator pressades i och anslöts. Tändspolen kördes för säkerhets skull i tändspoleprovaren och fick högsta betyg. Byter även tändstiftet om, utifall att. Toppern startade på första kicken. Okej, nu återstod bara en provtur för att dels se om den fungerar, dels bygga upp ett nytt förtroendekapital för denna nyinköpta moped. Under de första försöken att ta mig till matstället såg jag ett antal aluminiumburkar i dikena. Därför tog jag med en plastkasse. Med lite tur kunde jag få ihop pant till bensinen.
Jodå – första burken dök upp efter ett par hundra meter. Snabb titt i backspegeln – ingen bil i sikte. Stannar, fäller ut stödet och hämtar första burken medan Toppern snällt står och tuffar på tomgång i vägkanten. Efter bara några kilometer var kassen full med pantburkar samt en dito PET-flaska.
Svänger in vid huset och släpper av den fulla kassen för att fortsätta min provtur, fast nu i motsatt riktning. Ser man på – där låg en burk till i diket. Och en till… och en till… Nu kunde jag inte låta bli att plocka upp dem. Jag hade blivit rejält biten efter den förra fångsten. Men nu hade jag ingen kasse att lägga burkarna i.
Fast arbetsbrallor har rejäla fickor och snart hade jag fyra nya burkar i fickorna. Men det dök bara upp fler och fler burkar och snart var även jackfickorna fulla. Nä, nu var det dags att sluta vara girig och vända hemåt. Då stannar motorn igen… Men vad f…? Tar ur tändstiftet – loppa! En kick senare startar motorn glatt och jag tar mig ända hem utan problem.
Som tur var fotade jag vägmätaren innan burkinsamlingen började. Den stod då på 64 kilometer och 300 meter. Det var även då som kondensatorn byttes. Efter provturen stod nu mätaren på 79 kilometer och 400 meter. Jag hade alltså kört lite drygt 1,5 mil under provkörningen/burkjakten. På den vägsträckan slurpar en moped i sig cirka 3 deciliter bensin vilket med ett literpris på 20 (!) kronor blir en kostnad på 0,3 x 20 = 6 kronor.
Men intäkterna blev ju 22 kronor tack vare burkarna, så jag fick inte bara bensinen för min provtur betald – jag fick även 16 kronor för besväret!
Jim Lundberg
