Projekt Topper, del 13

Så var det dags för ett värmeskydd till avgasröret. Min mammas kusin fick åka bakpå min morfars gamla Maraton med 128-kubiks JB-motor när hon var barn och hon råkade då lägga benet mot avgasröret. Ärret på benet fick hon ha resten av livet. Toppern ska ha ett värmeskydd med slitsar som ska skydda högerbenet från brännskador. Men precis som med framlyktan så verkar detta värmeskydd vara exklusivt för Toppern och då denna moped bara gjordes 1966 och 1967 så dräller det inte av värmeskydd på marknader. Av samma anledning finns de inte nytillverkade eftersom marknaden för dessa är för liten. Men så har vi Anders i Målilla! Han hade inget värmeskydd över men tog bilder på sitt eget samt en skiss med alla mått! Sånt här är så jäkla värdefullt. Ett par bilder och några mått på en bit papper är allt som behövs för att göra ett nytt.

Först gjordes en pappmall utifrån Anders mått. Sen ritades alla hål ut för slitsar och fästskruvar.

Jag valde att göra värmeskyddet av rostfri plåt. Det är två fördelar man detta: dels så slipper jag kosta på en dyr förkromning, dels så leder rostfritt stål värme sämre än vanligt stål. För att det ska bli blankt så räcker det med polering. Här bockas plåten över en bit avgasrör från en bil. Träregeln sprider ut klubbslagen efter plåtens hela längd så att den inte ska slå sig.

Pappmallen har fått sina referenshål utskurna och här har jag fört över skruvhålen till skyddets infästning till plåten samt borrat dessa.

Så här ska det sitta. Om plåten ser skrynklig ut så är det skyddsplasten som sitter kvar.

Första gången jag gjorde ett värmeskydd av denna typ så gjorde jag misstaget att borra hålen **innan** plåten bockades. Det som händer då är att plåten böjer sig mer där hålen sitter vilket leder till att plåten mer ser ut som en bit av trumman i en tvättmaskin. Men man lär så länge man lever och den här gången borrade jag **efter** bockningen.

Tänk vad ett papper kan göra! Här måttar jag ut var sista raden med hål ska borras genom att använda ett vanligt A4-papper som böjlig vinkelhake.

Alla hål borrade. Nu ska området mellan vartannat hål (markerat med svart tusch) kapas ut med Dremeln och en liten kapskiva så att det blir slitsar istället för små hål.

Klart! Efter kapning med Dremeln blev det lumptrissa och polervax i flera kornstorlekar. Jag tycker nog att det här är så nära krom som man kan komma.

Men hur bra fungerar värmeskyddet? Kan jag ta av mig mina asbestlångkalsonger och köra i vanliga kläder utan att få ärr för livet? Att mäta är att veta! En anliggningstermometer från en värmepanna med självcirkulation spändes fast på mitt nygjorda värmeskydd. Dessa termometrar gör skäl för namnet då man spänner fast dem med en fjäder runt det vattenrör man vill ha koll på och termometern känner då av värmen via en brons- eller kopparplåt på baksidan. Okej – motorn är avstängd och termometern avslöjar att värmeskyddet – och omgivande luft denna dag – håller 18 grader. Då kör vi!

Ett par fullgasmil senare. Termometern visar nu ynka 30 grader. Jag behöver inte ha asbestkalsonger – jag kan till och med köra i kortbyxor utan att bränna upp benet! Möjligtvis ska jag passa mig för kupolmuttrarna som säkert är varmare.

Det nytillverkade sidostödet var inte så bra som man hade hoppats. Jag hade stannat Toppern efter vägen och fällde ut stödet som hamnade ovanpå en liten grushög. Då det kändes som att moppen kunde välta med stödet uppe på grushögen rullade jag moppen bakåt en halvmeter. När det nerfällda stödet släpade i gruset small det till och stödet blev hängande rakt ner… Men vad f…? Det ska väl tåla lite belastning, som att man drar det genom en grushög som är två decimeter lång. Väl hemma visade det sig att den lilla tvärpinnen som ska hålla stödet i läge hade gått av – på två ställen. Pinnen var gjord av bonnjärn (agronomferrit) och skulle aldrig suttit i ett stöd. En lika stor pinne kapades ur en bit axelstål och sen dess så fungerar stödet som det var tänkt.

Men oj, oj, oj – vad har hänt? En jättekrock? Så här är det. Efter några körda mil så kändes Toppern orolig på vägen. Den svängde hit och dit och det var omöjligt att hålla en spikrak kurs. Alla som kört hoj med gammaldags styrbroms (friktion) vet hur det känns när man dragit åt den för hårt. Det visade sig att om man stod still och vred sakta på styret så uppstod ett knarrande ljud som påminde om en gammal skräckfilm där någon sakta öppnar en gammal dörr i ett slott. Grejen var den att styrlagren var bytta och hade fått rejält med fett. Hur kan ett nysmort kullager knarra och tjuta? Då slog det mig: I reservdelskatalogen från MCB stod det ju att det fanns två typer av styrlager och att inga delar var utbytbara sinsemellan dessa. Gaffeln togs bort och det visade sig att den kulring av plåt som jag hade monterat i det undre lagret släpade mot den inre lagerbanan. Fel modell, förstås. Detta märktes inte från början, men efter några mil hade fettet mellan dessa delar trängts undan och det var då det började kärva.

Här fick det istället bli lösa kulor. Kulringen fick släppa från sig sina kulor och då fick jag peta i några extra kulor för att de skulle räcka varvet runt. Nu blev Toppern lättstyrd igen och jag kunde utan problem hålla moppen på den lilla smala vägren som numera finns på våra vägar.

50 mil är avverkade och det är dags för en första service. Den stannade vid ett oljebyte i växellådan, koll av kedjans spänning och lite annat. Nu verkar det som att allt har satt sig och då är det bara att köra! Men det är inte klart ännu – på torsdag kommer nästa avsnitt!

Har du missat något avsnitt av Projekt Topper? Gå in på vår blogg högst upp på hemsidan så hittar du samtliga avsnitt.