Nu börjar det bli dags att knyta ihop den berömda säcken. Toppern är i stort sett färdig. Men lite återstår – som randningen av tanken.
Till slut kom jag över två bilder på två olika mopeder. Den ena tanken hade den grövre randen ytterst och den andra tanken hade (du gissade rätt) den tunna randen ytterst. 50/50 med andra ord. Jag valde konfigurationen som syns på mina bilder här med den grövre randen innerst. Jag hann bara göra klart detta förrän jag hittade en ny bild på nätet på en tredje (och vit) Topper där det ser ut som att den grova randen ska vara ytterst… Det var svårt att avgöra då nästan alla ränder hade flagnat bort på den tanken. Det här är ett problem i veteranfordonsvärlden. Visst – alla får renovera sina fordon som de behagar, men om man gör en renovering ”efter eget huvud” så får man tänka på att det finns en risk för att man lurar andra att göra fel. För några år sedan höll jag på att sätta dit en tankdekal på helt fel ställe just för att jag sneglat på en renoverad tvåhjuling. Som tur var så frågade jag ägaren om hans dekal verkligen satt på rätt ställe. ”Nej, men jag tyckte det blev snyggare så här” blev svaret.
Sensmoral: Kolla med flera innan du köper in fel saker, sätter dekaler på fel ställe, lägger ränder på fel sätt eller lackerar i en kulör som aldrig existerat. Är det någon som vet hur ränderna som ska sitta på en Topper? Lämna gärna en kommentar i fältet nedan.
På plussidan är att Toppern är väldigt lättmanövrerad vilket kan bero på den korta hjulbasen som är en decimeter mindre än exempelvis Zündapp KS 50. Toppern viker ner sig med ett glädjetjut i tvära kurvor. På minussidan är sadeln som känns lite som att sitta gränsle över en trädstam – tänk ungbjörk… Bakfjädringen är väldigt mjuk, men då jag har nytillverkade stötdämpare kan jag inte avgöra om detta är typiskt för en Topper. Det hade varit roligt att hänga i den treväxlade Flintamotorn som ska sitta i en Topper från 1967. Jag kan sakna den där mellanväxeln i vissa uppförsbackar där högsta växeln är för hög och den lägsta växeln är onödigt låg.
Styrmuffarna fick jag av min enduroåkande kompis Owe och sadelfällen hittade jag på Granngården. Just muffarna är suveräna när man kör på vintern. Man trär dem bara över handtagen och snörper ihop dem med kardborrband, Sen är det bara att trä in händerna i de stora öppningarna. På insidan är muffarna klädda med fleece och det är absolut vindstilla därinne – superskönt! Fällen satte jag fast genom att sätta i öljetter i den på sidorna där jag drog igenom buntband till lämpliga ställen på mopeden. På köpet blev sadeln aningen mer anatomisk.
Mopederna och snöslungan har tullat rejält på bensinförrådet så det blev dags för påfyllning i dunk och tank. Fällen ligger bara lös på tanken och fälls (!) bakåt vid tankning. Med en moped (otrimmad) kör man för fyra kronor milen.
När kylan kom i höstas så gick Toppern som vanligt, men när kvicksilvret började gå ner mot noll så blev starterna lite segare och då chokehandtaget automatiskt går tillbaka när man släpper det blev det till att stå still några minuter för att motorn skulle orka dra iväg både mig och mopeden. När temperaturen sjönk ner mot tio minus kunde jag konstatera att motorn blev lite trött i uppförsbackar men kunde å andra sidan varva så den tjöt i nerförsbackar. Men vill jag köra fort tar jag motorcykeln. Jag ville få tillbaka motorstyrkan i uppförsbackarna så jag bytte munstycke från 54 till 56 och problemet var löst. Nu pinnade Toppern på uppför igen och fyrtaktade vid 43 km/t i nerförsbackarna – precis som den gjort på sommaren. På köpet blev kallstarterna snabbare med kortare varmkörning.
I och med detta så rundar vi av Projekt Topper. Den är så färdig som jag vill ha den och ska nu bara köras och köras. Men det kommer säkert någon mer uppdatering här på bloggen. En vacker dag kanske jag till och med randar tanken runt knägummina!
Tack för att du har följt med på denna resa från slaktat vrak till färdig moped!
UPPDATERING 15 januari: På förekommen anledning så blev det ännu ett avsnitt (17) som ligger ute på bloggen nu.