Det är inte bara människor som kan bli trötta på våren.
Detsamma verkar kunna gälla mopeder. Nu när våren äntligen är här så börjar det bli dags att väcka upp fordonsparken, fordon för fordon. Min stackars MCB Topper har kämpat ensam hela vintern i snöstorm, slask och på glashala vägar. Nu ska Toppern få en rejäl översyn efter lång och trogen tjänst och de andra mopederna i stallet ska få komma ut och göra nytta.
Igår blev det min Victoria Luxus från 1959 som skulle premiärstartas för i år. ”Vickan”, som hon numera heter, startade snällt efter ett par tramp och sen bar det iväg till affären för att köpa mjölk. På ditvägen finns det en rejält brant backe (där jag vurpade i somras med en annan moped. Ni som läser tidningen Classic motor vet vad som hände). Alla mina mopeder tar sig upp för denna backe, och en del klarar det till och med på högsta växeln.
Vickan hade gått som en raket ända sen uppstarten och nu närmade vi oss denna backe. Inga problem – Vickan är stark! Men… Efter halva backen på tvåans växel gick luften ur Vickan. Okej, fort i med ettan. Men inte heller det hjälpte och Vicken flämtade och flåsade och höll nu på att stanna, Det som räddade situationen var att jag med hjälp av fötterna sparkade mig fram tills vi kom upp på krönet – i sisådär 5 km/t… Att trampa på pedalerna hjälpte föga då Victoria MS 51-motorn har så låg utväxling på pedalerna att man nästan måste trampa med samma varvtal som vevaxeln. Det gick bara inte.
Men inte var hon så här trött i höstas när jag körde henne senast? Nä, något har hänt. På hemvägen med mjölkpaketet på pakethållaren började jag att testa det man kan testa när man kör. Nerför gick det undan och motorn spann som en katt, men så fort det kom en uppförsbacke försvann all ork. Ok – noterat. Testade sen klassikern att minska lite på gasen. Jodå – när man drog av lite på gasen blev Vickan piggare. Bägge dessa symtom pekar direkt i samma riktning: motorn får för mager bränsleblandning.
Vickan har ett fast munstycke och detta skruvades bort i ett huj vid hemkomsten. Jo, hålet i munstycket såg väldigt ynkligt ut. En dusch med bromsrengöring samt en blåsning med tryckluft fick det lilla hålet i munstycket att se betydligt större ut. Allt monterades och Vickan parkerades för natten.
Idag bar det iväg igen för att köpa hundmat. Nu skulle jag till ett annat ställe, men jag var bara tvungen att åka till ”branta backen” för att se om Vickans vårtrötthet hade gett med sig. Vi närmade oss backen med stormsteg – nu var det spännande. Skulle hon orka upp eller skulle jag på ett förnedrande vis behöva leda henne upp till krönet? Efter halva backen på tvåan tuffade Vickan fortfarande på som bara den. Visst, farten minskade men inte som igår. Det slutade med att hon tog sig upp för hela backen på högsta växeln! Nu gick det rätt sakta precis innan krönet, men upp kom vi utan ens en nerväxling.
Tänk vad lite skit i förgasaren kan ställa till med.
Jim Lundberg
