Det finns de som samlar på bilar. Sedan finns det de som samlar på bilar från vissa årtionden. Eller de som samlar på ett visst bilmärke. Ännu smalare är att kombinera sitt märke med specifik kunskap om årtiondet, i detta fall youngtimers.
Youngtimers är namnet i samlarkretsar för 80- och tidiga 90-talsbilar. Där någonstans slutar de olika nivåerna av bilentusiaster. Vad kallas det när man tar det vidare och börjar samla på färg och ytterligare vidare till specifik färgkod, sparar broschyrer från då eller miniatyrbilar i skala 1:43 och kommer ihåg antalet hästkrafter i de olika motorer som salufördes i Sverige? Är det där någonstans det övergår till att man blir konnässör?
Jag vurmar lite extra för 80-talsbilar för det helt annorlunda tänk de stod för då och den nostalgi de skapar för mig idag. När en bil fick vara en dröm. Varumärken som stod för olika saker. Jag tycker Mercedes från dessa tider var bättre bilar än andra bilmärken. Tycker ljusgröna bilar är finast och allra helst med samma färgkod. Där ligger jag. Idag tycker jag att moderna bilar alla är detsamma. De ser likadana ut.
Jag började under skollov och helger att tvätta bilar hos Philipsson, dåvarande importör för Mercedes-Benz i Sverige. Allt för att tjäna egna pengar för att i framtiden själv ha råd att köpa en valfri Mercedes. En vanlig fredag förmiddag kunde disponenten
komma och droppa nyckeln på skrivbordet och säga: ”Bengtsson, tvätta och tanka min bil inför helgen.” Att då få glädjen att provköra en fin modell och se hur fort den gick på närliggande motorväg och drömma sig bort för en stund såg jag som en skattefri löneförmån.
Jag minns min första arbetsbeskrivning vid ”iordningställande utav begagnad bil inför leverans”. Där stod det tydligt att om tiden
var knapp inför leverans skulle tre saker ej förbises: 1) Putsa stjärnan och grillen så att de glänser. 2) Tvätta noggrant vänster insteg för kundens första intryck och skaka av gruset från gummimattorna. 3) Glöm ej att tömma askkoppen från aska och fimpar.
I mitten av 80-talet smyckades ungdomsrummen av planscher, oftast av en popgrupp, som medföljt i någon tidskrift. Jag själv hade istället en bild från en bilbroschyr som hämtats på Stockholms bilmässa, som drog cirka 250 000 besökare under två veckor. En röksilvermetallic Mercedes 190E 2,3–16 Cosworth med fabriksmonterat spoilerpaket. Bilen hade körts 5 000 mil i sträck med en genomsnittsfart på 247,94 km/tim – i augusti 1983! Tolv världsrekord var ett faktum.
Hur cool det var att få köra en sådan bil då är att jämföra med att en 18-åring idag har en modell av iPhone eller ett tv-spel
flera år innan den har lanserats. Alltså något helt ouppnåeligt. Jag övningskörde även i en sådan bil. Ettans växel låg bakåt, alltså en så kallad dog-leg-låda där ettan ligger där tvåans växel normalt ligger. När jag sedan fick körkort och köpte min första egna bil (en Ford Fiesta L 1.1) lade jag alltid i tvåan och fick pinsamma tjuvstopp. Att idag äntligen få njuta av en egen, i skala 1:1
och inte få tjuvstopp är en dröm som gått i uppfyllelse. Att jag sedan har skaffat en likadan både i skala 1:18 och 1:43 vågar jag bara nämna i ett forum där alla förstår.
Ett annat försök att förmedla dessa bilars värde då jämfört med idag är att en S-klass 560 SEL med V8-motor på 279 hk vid 80-talets mitt kostade mer än en fin villa i Bromma. Idag kostar villan 20 miljoner och en S-klass drygt två miljoner. Dessutom går bilen att köpa utan kontanter via privatleasing, men då var det att jämföra med att köpa en rymdraket. När andra bilar gjorde 150 km/tim med lite hemlängtan gjorde en fullastad S-klass 560 SEL med fyra personer 250 km/tim. Alltså en helt annan dimension av bil.’
När det kommer till bilar var de inte bättre förr, inte någonstans. Men bilen representerade då en
dröm, en längtan, en medlem av familjen. Det är därför jag investerar i min pojkdröm 35 år senare.
Magnus Bengtsson – eller Bengtsson som alla säger – bilkonnässör som i olika roller sålt, köpt och värderat bilar sedan 1988.
