Det fanns en tid då Opel inte behövde förklara sig eller försvara sig. Märket sålde sig självt.
När jag började som bilförsäljare för Opel 1990 och senare blev både försäljningschef och platschef var Opel ett av de starkaste
namnen på den svenska marknaden. Det var Volvo, det var Saab och sedan var det Opel. Det var märket som många växt upp med. Föräldrarna hade haft en Kadett, Ascona eller Rekord. När det var dags att köpa sin egen bil föll valet ofta på Opel.
Men det handlade inte bara om trygghet och tradition att köpa av sin lokala Opelhandlare som familjen hade använt bakåt i tiden. Opel var också ett märke med attityd.
Kadett GSi 16V var en drömbil för många unga entusiaster. När Calibra Turbo kom blev den snabbt affischmaterial på pojkrumsväggarna. Låg, bred och snabb. DTM-bil i gult och vitt. Världens mest strömlinjeformade produktionsbil. Den såg ut som framtiden.
Jag minns också Vectra 2000 16V 4WD och Omega 3000 24V. Modellprogrammet var brett, modernt och attraktivt. Och Senator.
Jag minns lanseringen av den nya 24-ventilersmotorn på 204 hästkrafter. Opel gick rakt på prestigekampen mot de tyska premiumbilarna. Sloganen var lika kaxig som minnesvärd. I fina magasin och på stortavlor i Stockholm löd budskapet: ”Här sitter
stjärnan bakom ratten istället.” Alla visste vad man syftade på. Mercedes hade stjärnan på huven. Opel menade att det var föraren som var stjärnan.
På den tiden var Opel en av de stora aktörerna i Europa och i bakfönstren på bilarna tejpade vi upp ”Opel, Europas mest köpta bil” innan nybilsleveranserna. Märket hade en stark position även i Sverige. Marknadsandelen i Sverige låg på 8–10 procent i början av 1990-talet, beroende på år och mätmetod. Opel var ett märke man räknade med. En stark konkurrent till VW och Ford.
Sedan började nedgången. General Motors, GM, köpte Saab och slog ihop det med Opel i Sverige. Saab tyckte inte att det då tyska märket var någonting och Opelkunderna kände sig malplacerade i Saabs stora glashus när de vara vana vid sin lokala Opelhandlare med gula väggar.
GM fattade flera tveksamma strategiska beslut. Modellprogrammen blev mindre tydliga, kvalitetsproblemen skadade ryktet och konkurrensen från asiatiska tillverkare ökade. Samtidigt förändrades bilmarknaden i grunden. Kunderna blev mindre lojala och nya märken tog plats.
Nästa stora fall och början till slutet var när GM 2017 sålde Opel till PSA-gruppen. Och när märket senare hamnade i Stellantis fanns inget hopp om en återkomst. Allt hade nu gått förlorat: identiteten.
Opel är fortfarande ett välkänt namn bland oss mellan 50 och 90 år, men det har långt ifrån den kraft som märket en gång hade. Marknadsandelen på den svenska nybilsmarknaden ligger numera kring en procent – eller lägre vissa år. Märket pressas
oftast in bland importörens egna återförsäljare av Citroën, Peugeot och DS och är i mycket samma bilar utan någon Opelkänsla kvar.
Kanske är det därför jag känner en viss nostalgi när en välbevarad Kadett GSi med digital instrumentering och varvräknare i linje med motorns vridmomentkurva dyker upp på en bilträff. Den påminner om en tid då Opel inte bara var ett bilmärke. Det var en del av svensk bilkultur faktiskt.
För oss som sålde bilar under 1990-talet är minnet fortfarande tydligt. Kunderna kom inte in och frågade varför de skulle välja Opel. De kom in för att de redan hade bestämt sig.
Jag bär kvar Opel som ett varmt minne och i mitt garage hänger fortfarande blixten på väggen.
Magnus Bengtsson – eller Bengtsson som alla säger – bilkonnässör som i olika roller sålt, köpt och värderat bilar sedan 1988.