80- och 90-talets bilmässor, som arrangerades vart tredje år i Stockholm och varade i hela 14 dagar, var ett himmelrike då jag gick runt och provsatt och drömde mig bort i alla nya bilar innan jag sedan bad om en broschyr för att läsa allt i detalj hemma.
Jag plöjde dem från pärm till pärm och njöt av alla fina bilder och vackra, lyckliga personer som fotograferades i fantastiska miljöer på glättat papper. Bilimportörerna var glada att få dela ut dem och antalet broschyrer som gått åt var en bra värdemätare på intresset för produkten som visats.
Den enklaste modell hade just sin broschyr och sina bilder och färger. Mitsubish Tredia 1600 GLS hade 18 sidor i finaste, tjockaste papper i originalbroschyren – att jämföra med Daihatsu Charades sex sidor.
Under början av 80-talet jobbade jag alla lov och helger på importören för Talbot, Datsun och Mercedes-Benz, det välkända företaget Philipsson. Där blev uppgiften ett sommarlov att städa och ordna upp hela broschyrlagret för importören som skulle distribuera till alla andra Philipsonanläggningar runt om i landet – vilket var många – och till försäljningsavdelningen som sålde bilar där på anläggningen. Ett uppdrag som en arbetsgivare idag hade blivit stämd för: barnarbete, ohälsosamt med damm och smuts, bristande arbetsskydd där jag klättrande på hyllor från golv till tak kunde ha ramlat och fått allt över mig och inte minst bärandet av kartonger som vägde bly.
Men ordning blev det och berömmet haglade från alla bilförsäljare som snabbt kunde hitta bland Talbot Solara och Horizon (årets bil 1979) till Datsun Bluebird och till Mercedes-Benz alla modeller. Allt i storleksordning förstås, från lilla W201-W124 till stora S-klassen W126.
När jag 1990 blev bilförsäljare för Opel satt det i ryggmärgen att broschyrerna i förrådet skulle ligga i storleksordning: Corsa, Kadett, Vectra, Omega och Senator med tillbehörskatalogerna prydligt staplade per modell bredvid.
Det var verkligen ett säljverktyg.
I broschyren framgick vad saker på bilden kostade. Det kunde vara allt från taklucka till lite större fälgar som då blev 15″ istället för standard 14 och kapslar. Det var inte heller så dumt att häfta fast visitkortet på broschyrens framsida där man på baksidan hade skrivit priset på den bil som kunden var intresserad av. Alltså dåtidens offert.
Det var mycket roligare förr, det är bara så. Att man träffade kunderna i verkligheten. Dessutom flera gånger och när det blev helg och frun var med var det bara kulören som skulle bestämmas innan affär. Kulörprogrammet? Det fanns längst bak i broschyren men som säljare hade man även små bitar lackade på tunna metallblad, cirka 5 cm höga och 10 cm breda, som man hade i sin säljmapp i läder. De olika kulörerna som fanns kunde visas och läggas fram på bilens motorhuv. Vilken klädsel och färg på denna som det då blev, beroende på exteriör kulör, fanns förstås angivet i broschyren tillsammans med förbrukningen, vikter och längder under tekniska data näst längst bak.
Jag hade även konkurrenternas kataloger, så pratade man Opel Vectra eller Omega kunde jag ju fördelarna gentemot Ford Sierra och Scorpio i detalj. Allt ifrån den högt saknade bilbroschyren.
Om jag har broschyrerna kvar? Det är klart jag har och att idag ta fram dem är bilnostalgi när den är som bäst. Att få bläddra i olästa bilbroschyrer från 80-talet och läsa marknadsavdelningarnas säljbudskap om varför man ska handla just en Mazda 929 kombi eller …
I somras tog jag med hela 80- och 90-talet till hängmattan som kvällslektyr. Lektyr ja, det var dock något helt annat och inget jag sparat.
Magnus Bengtsson – eller Bengtsson som alla säger – bilkonnässör som i olika roller sålt, köpt och värderat bilar sedan 1988.
