På pojkrumsväggen hängde de. Även i mitt rum. I vanliga sammanhang vågar jag knappt säga det, men i detta forum förstår ni när jag säger att planschen från 1985 med en röd Ferrari Testarossa finns kvar och självklart är bevarad i ett perfekt skick.
Ferrari Testarossa med de breda sidoluftintagen eller Lamborghini Countach med sina saxdörrar eller Maserati med sin treudd i grillen och ett motorljud som fick fantasin att skena iväg. Det var Italien på 1980-talet. Det var lyxpizza med dyraste parmaskinkan och andra italienska delikatesser på.
Problemet var bara att nästan ingen av oss hade råd med dem eller ens att köra dem. (Jag har faktiskt fått låna en Testarossa av en dåvarande Ferrariåterförsäljare en helg, men det är en historia i sig.)
Även om jag stod i skyltfönstret och tittade på nya Ferrari var det för mig som för 99,9 procent av alla svenska bilköpare: den italienska drömbilen var något som fanns på en poster, i en bilhall eller möjligtvis på en mässa eller i en cool film. Om man valde italienskt på riktigt körde man något helt annat.
Då var det snarare Fiat Uno, Fiat Ritmo, Lancia Y10, Saab-Lancia 600 eller Alfa Romeo 33.
Det var de här bilarna som egentligen bar upp det italienska bilundret på svenska vägar. Inte Testarossa utan de italienska antihjältarna. Min förra krönika handlade om bilbroschyren. Jag vill bara tillägga, men sprid det inte utanför detta forum, att jag självklart har kvar broschyrerna även på dessa och myser nu inför denna krönika genom att bläddra igenom dem och se alla påkostade fotograferingar.
Jag läser bland annat mittuppslaget i Lancia Prismas katalog: ”Vilken modern bil har elegantare inredning än Lancia Prisma? En högklassig modern bil som i många avseenden är en fantastisk bil.”Fiat Regatta är ett annat lysande exempel. När den kom till Sverige 1984 hade den ett extra ”t” i namnet. Fiat Regata fick alltså heta Regatta hos oss eftersom importören ansåg att originalnamnet låg lite väl nära ett svenskt mindre smickrande ord. Man tog fram särskilda svenska emblem medan broschyrbilderna fortfarande kunde visa bilar med det italienska Regataemblemet.
Jag var tvungen att leta djupt för att se om jag inte hade en Fiat Regatta-broschyr och där låg den. Svart omslag. Helt ny. Aldrig öppnad. Jag öppnade den försiktigt och tittade igenom den. Ja, mycket riktigt stod det REGATA på bakluckan på den ovanligt snabba och välutrustade 100 S-modellen.
Det är svårt att inte älska sådant. Eller hur?
Regattan var ingen bil man drömde om och ändå hade den något som många samtida svenska och tyska bilar saknade. Italiensk känsla, kanske var det instrumenteringen. Kanske den lite livligare motorn. Kanske bara det faktum att bilen såg ut som om någon i Turin faktiskt hade fått rita den.
Sedan hade vi Lancia. Om Fiat var den italienska vardagshjälten var Lancia den lite finare kusinen som alltid verkade ha den där lite finare italienska skjortan på sig. Som en pizza Vesuvio med ett extra tillval.
Lancia Thema däremot var ett särskilt märkligt kapitel. Den delade teknik och grundkonstruktion med Saab 9000, Fiat Croma och Alfa Romeo 164 – fyra bilar som växte fram ur samma stora europeiska samarbetsprojekt. En familjepizza skulle man kunna säga.
Men medan Saab blev rationell svensk ingenjörskonst och Fiat praktisk familjebil gjorde Lancia det som Lancia alltid gjorde. Den satte på sig en finare kostym och lade till ett eget dyrt tillval på pizzan.
Som bilsamlare är det verkligen en bil som jag skulle vilja ha: en Lancia Thema 8.32.
Åtta cylindrar. Tre liter. Trettiotvå ventiler. En Ferrarimotor i en Lancia familjesedan. Kan det bli så mycket ballare? Om rysk roulette är en bra liknelse vet jag inte men känslan är bättre i Lancian innan avtryckaren, förlåt nyckeln, vrids om och alla lampor, som borde vara släckta, blinkar rött. Vissa vackra monument kanske bara ska beskådas, ibland lite på håll.
Det riktigt roliga var att bilen inte skrek ut vad som fanns under huven. Den som såg en Thema på parkeringen kunde lika gärna tro att den tillhörde direktören i kommunhuset. Men tryckte man på gaspedalen blev det plötsligt väldigt mycket Maranello över tjänsteresan, en resa med extra allt. Det är kanske just det jag gillar med de italienska bilarna från 1980-talet.
De var inte perfekta. De kunde rosta eller mer exakt: de rostade. De kunde ha elektriska egenheter eller mer exakt: de gick sönder. Men de hade sin karaktär. Det måste man ändå ge dem.
Det är lätt att romantisera 1980-talet genom att minnas Ferrari, Lamborghini och Maserati. Men den verkliga italienska bihistorien stod inte parkerad utanför nattklubben.
Den stod på uppfarten hemma hos den vanliga familjen Svensson eller Bengtsson.
En röd Fiat Uno eller varför inte en Regatta Weekend, alltså kombin med barnstolar i baksätet.
Var man lite mer wild and crazy hade man en Alfa 33 som fick familjens pappa att känna sig lite mer som en racerförare, eller en Lancia Thema som fick honom att känna sig som en direktör i snygg italiensk kostym och dito bruna skor.
Och kanske är det därför vi idag börjar titta på de här bilarna med helt andra ögon.
För medan Testarossan fortfarande är en planschbil och har både spakar och knappar från vanliga Fiatbilar har den gamla italienska antihjälten från 80-talets mitt börjat bli något annat.
En tidskapsel där det råder sann körglädje.
En påminnelse om en tid när bilindustrin vågade vara lite mer personlig, lite mer opraktisk och framför allt mycket mer färgstark än idag då allt ser likadant ut.
De italienska antihjältarna vann aldrig pojkrummets drömtävling.
Men de vann vardagen. Och det är kanske den finaste klassikerstatus en bil kan få.
Till sist: Jag skulle på lite italienskt vis vilja flirta med små blinkningar till skönheter som Fiat Ritmo 130 TC, Uno Turbo i.e., Alfa 75, Lancia Delta HF 4WD och på lite mer strikt svenskt sätt avsluta med torra fakta: Saab-Lancia 600, en fantastisk svensk-italiensk anekdot: 6 419 såldes här, men bara tolv kvar i trafik så passa på innan dessa sista hjältar är borta för alltid. Under tiden: ut och njut!
Magnus Bengtsson – eller Bengtsson som alla säger – bilkonnässör som i olika roller sålt, köpt och värderat bilar sedan 1988.