Äntligen i mål och summering av mina intryck.
För tre veckor sedan fick jag för mig att ställa upp i Snapphanerallyt som är en av deltävlingarna i Rally-SM. Dock i klass 7 där man kör på idealtid istället för att köra så snabbt som möjligt. Förberedelserna gick bra och allt fram till själva tävlingen har gått som på räls. Jag visste att det skulle bli tufft på sträckorna men inte hur tufft. Det visade sig vara mer roligt än tufft, och att hålla rätt hastighet krävde både disciplin bakom ratten och disciplin att lyssna på kartläsaren.
Hur gick det då? Vi började ganska bra och vi lunchtid låg vi preliminärt sexa i klassen. Inte illa då vi hade äldst bil och den enda som använde mekanisk tripmätare.
Endast en sträcka kördes efter lunch. Efter en olycka avbröts tävlingen och alla tävlande fick återvända till serviceplatsen.
Hur summerar man detta? Utmanande – att hålla 50 på en raksträcka är lätt men inte tre 90-graders svängar efter varandra, klassen har låga kostnader för att vara biltävling på SM-nivå (förutom mat och husrum till teamet, bränsle och startavgiften gjorde vi inte av med några pengar) och inte minst viktigt: det var hur kul som helst. Det bästa är att du kan köra med i princip vilken bil som helst och ändå hänga med i toppen, under förutsättning att både förare och kartläsare har huvudet på skaft.
En mer utförlig rapport kommer om detta i ett kommande nummer av Classic Motor.
Robert Gustavsson/Classic Motor
