Idag hände det! Nu har min Topper rullat exakt 400 mil sedan den renoverades från ett dammigt ladufynd för några år sedan. Hur sammanfattar man då 400 mil i sadeln på en dylik moped?
Om vi börjar med just sadeln, eller limpan, så är det väl den det som hamnar på minuskontot. Hård och smal. Ett par mil går bra – sen vill man antingen stanna och flämta, eller så vill man ställasig på fotpinnarna och fortsätta köra. Ingmars tapeteserarverkstad (073-930 79 81), som sydde ”skinnet” till sadeln, varnade mig för bristen på åkkomfort och skickade med ett extra tjock skumgummi som jag skulle lägga överst innan skinnet limmades och nitades på plats. Men sadeln till trots är det en trevlig moped som med sitt korta axelavstånd är kvick i svängarna.
Motorn har gått som en klocka. Nu har jag bara en tvåväxlad Flinta i ramen (1967 års Topper ska ha en treväxlad dito) men den har fungerat i ur och skur. Då mopeden har rostfria skärmar har den fått bli min åretrunt-moped som även får tampas med vägsalt. I februari i år kördes Vintervurpan i Uppsala och Husqvanamotor small igån efter några kickar trots att termometern visade 22 minusgrader. Däremot gör den skäl för att vara en 30-moped då toppfarten oftast blir just 30 km/t. Men jag har inte sotat ur krök och ljuddämpare på dessa 400 mil så det kanske går att klämma ut några kilometer till efter sotning? Dessutom har jag inte kollat tändningen på under dessa mil. Motorn har ju bara gått och gått utan att knota. Men oljebytena har skötts föredömligt 🙂
I och med dagens notering har Toppern gått om alla mina andra mopeder i körsträcka. Närmast efter kommer E-Typen med sina 381 mil. Men mopeder är till för att användas så det är bara att gasa vidare mot 500 mil!
Jim Lundberg
